Herrgårdarna i sig var vanligen inga stora egendomar. De var vanligen på mellan ett och fyra mantal vilket motsvarade en areal på två till åtta bondgårdar. Avgörande var istället godsets storlek. Ett gods var den egendom som tillhörde herrgården och som främst bestod av bondgårdar. Det kunde även ingå kvarnar, gästgiverier etc. Arrendatorerna på enheterna, ofta bönder, betalade en årlig skatt, ränta, till godsägaren. Räntan bestod av kontanter, arbete och jordbruksprodukter som spannmål, kött, ägg, fisk, ved, tyg, garn m.m. Räntans sammansättning varierade med gårdens läge och förutsättningar.

I mycket stora gods kunde det ingå andra herrgårdar och bruk. I databasen presenteras varje herrgård för sig med dess ägare och brukare, samt det gods som hörde till i form av gårdar (skattlagda jordeboksenheter, inklusive inkorporerade säterier/herrgårdar ). En del av dessa herrgårdar kan sedan varit en del av en större godsbildning.

Under perioden 1750 till 1860 övergick man på många herrgårdar till domändrift vilket innebar att underlydande hemman avhystes. Husen revs ned och jordbruket slogs samman med herrgårdens jordbruk. I databasen görs ingen skillnad mellan huruvida godset drevs med domändrift eller ej, utan godsets storlek redovisas för sig.